I morse öppnade jag altandörren utan att ta på mig kofta. Det är kanske det tydligaste vårtecknet här hemma. Ljuset ligger kvar längre i salongen, golven knarrar mindre kallt och barnens skor hamnar – som vanligt – lite överallt.

Vårt hus är byggt 1908. Det har sett fler vårar än jag kan räkna, och ändå känns varje ny säsong som ett litet löfte. Om långsammare dagar. Om kaffe utomhus. Om att leva mer med årstiderna än mot dem.

När man bor i ett gammalt hus blir utomhusmiljön en naturlig förlängning av hemmet. Inte som ett projekt, utan som en del av livet.

Altanen ligger i söderläge, precis intill syrenerna. Där sitter jag ofta på förmiddagen, innan resten av dagen tar vid. Jag har inga stora ambitioner – det ska bara vara skönt att slå sig ner. Bekvämt. Hållbart. Gärna sådant som åldras med värdighet.

I år har jag försökt att inte göra om allt, utan bara justera. Byta ut det som inte längre används, och låta resten få vara. Jag har lärt mig att uteplatser, precis som hus, mår bäst av kontinuitet.

Ibland räcker det att titta lite extra på sådant som redan finns. Ibland behöver man komplettera. Jag erkänner att jag då gärna tittar på sådant som redan är “på väg ut” – inte för att det är omodernt, utan för att det ofta är mer genomtänkt. Jag snubblade häromdagen över utemöbler rea när jag letade efter något diskret till verandan. Inget jag måste ha – men ibland är det fint att veta var man kan leta.

Efter lunch hamnar barnen ofta i trädgården. Då vill jag ha en plats där jag kan vara nära, men ändå vila blicken. Där har vår hammok blivit något av en mittpunkt. Den står inte perfekt centrerad, den är inte stylad – men den används. Till högläsning. Till gungande samtal. Till de där stunderna när huset känns väldigt fullt, men hjärtat lugnt.

Jag tror att det är därför jag tycker så mycket om den. Den kräver inget.

Solen rör sig snabbt över tomten nu. Förmiddagsljus på framsidan, eftermiddag på altanen. Förr brukade jag irritera mig på att parasollet aldrig stod rätt. Numera uppskattar jag lösningar som följer livet snarare än tvärtom. Ett parasoll på hjul låter kanske som en detalj, men i vardagen är det just sådana saker som avgör om man stannar ute eller går in igen.

När kvällen kommer tänder jag ofta bara ett ljus. Inte för stämningens skull, utan för att det känns rätt i ett hus som alltid haft levande ljus. Det gamla och det praktiska får samsas här.

Jag tror inte på perfekta uteplatser. Jag tror på platser som används. Där kaffekoppen lämnar ringar. Där filten alltid hamnar snett. Där möblerna får patina istället för plastöverdrag året runt.

Våren är inte till för att imponera. Den är till för att levas i.

Och kanske är det just därför den känns extra fin i år.