Den som planerar en tvätthall börjar ofta i utrustningen. Portalmaskin eller manuell hall, antal platser, borstar eller berörningsfritt, betalsystem och kortläsare. Det är begripligt, eftersom det är den delen kunden ser.

Ur byggnadsteknisk synvinkel är utrustningen ändå ett sent beslut. En tvätthall är i grunden en byggnad där man med avsikt sprutar hundratals liter varmt vatten per fordon mot golv, väggar och tak, och där det vatten som rinner ut innehåller olja, tungmetaller, vägsalt och tvättkemikalier. Det ställer krav på tre saker i tur och ordning: att vattnet kan tas om hand innan det når spillvattennätet, att golvet leder det dit det ska, och att konstruktionen tål att vara blöt varje dag i trettio år.

Nedan följer anläggningen i den ordning vattnet rör sig genom den.

Tillståndet kommer före ritningen

En fordonstvätt är en verksamhet som kan ge upphov till utsläpp till vatten, och den är därför inte enbart en bygglovsfråga. Kommunens miljöförvaltning gör bedömningen utifrån miljöbalken, och beroende på anläggningens storlek och antalet tvättar kan verksamheten vara anmälningspliktig.

Parallellt har kommunens VA huvudman egna krav på vad som får släppas till spillvattennätet, formulerade i de allmänna bestämmelserna för vatten och avlopp samt i lokala riktlinjer. Kraven avser normalt halter av olja, metaller som zink, bly, krom, nickel och kadmium, samt ibland nitrifikationshämning. Branschorganisationen Svenskt Vatten har tagit fram vägledning för fordonstvättar som många kommuner utgår från, och Naturvårdsverket ansvarar för det övergripande regelverket kring miljöfarlig verksamhet.

Detta har en praktisk följd som är värd att ta på allvar. Kravnivån varierar mellan kommuner, och den styr vilken reningsteknik som behövs. Att projektera reningen innan kravbilden är känd innebär att antingen bygga för mycket eller för lite, och båda felen är dyra.

Golvet är anläggningens viktigaste konstruktionsdel

Ett tvätthallsgolv utsätts för en kombination av påfrestningar som få andra golv möter: mekaniskt slitage från fordon och dubbdäck, kemisk belastning från alkaliska tvättmedel och avfettningsmedel, termisk växling när varmt vatten möter kall betong, och konstant fukt.

Fyra saker avgör om golvet håller.

Fallet mot brunnarna behöver vara jämnt och tillräckligt. Ett golv med för litet fall ger stående vatten, som i en tvätthall inte bara är ett estetiskt problem utan en fråga om halka, lukt och nedbrytning av ytskiktet. Ett golv med ojämnt fall ger pölar som ligger kvar mellan tvättarna.

Betongkvaliteten och ytbehandlingen behöver vara vald för miljön. Obehandlad betong tar upp fukt och olja, och alkaliska medel angriper cementpastan över tid. Beläggningar av epoxi eller polyuretan används därför ofta, men de kräver att underlaget är torrt vid appliceringen, vilket är en tidplansfråga snarare än en materialfråga.

Tätskiktet under beläggningen är den del som avgör vad som händer om beläggningen skadas. Utan tätskikt vandrar förorenat vatten ned i konstruktionen och vidare mot mark, vilket är precis vad tillståndet är avsett att förhindra.

Slutligen behöver övergångar tätas. Anslutningen mellan golv och vägg, kring brunnar, vid rörgenomföringar och vid dilatationsfogar är där läckage uppstår. Ytorna i sig är sällan problemet.

Slam och olja avskiljs i två steg av fysikaliska skäl

Innan vattnet får gå vidare ska tunga och lätta föroreningar bort, och det görs i den ordningen eftersom de beter sig olika.

Slamavskiljaren tar det som sjunker. Sand, grus, vägsalt och partiklar samlas i botten, och avskiljningen sker genom att vattnets hastighet sänks tillräckligt för att partiklarna ska hinna falla. Volymen är därför avgörande: en underdimensionerad slamavskiljare fungerar inte bättre av att tömmas oftare, eftersom uppehållstiden är för kort.

Oljeavskiljaren tar det som flyter. Olja och petroleumprodukter separeras genom densitetsskillnad, och i en koalescensavskiljare påskyndas processen av ett filtermaterial där små droppar slås samman till större som lättare stiger. Avskiljaren ska ha larm för både oljenivå och slamnivå, eftersom en full avskiljare släpper igenom allt.

Det som ofta missförstås är att en oljeavskiljare inte tar bort tungmetaller eller lösta tvättkemikalier. Den är ett första steg, inte en rening. För att nå de halter många kommuner kräver behövs efterföljande behandling, exempelvis flockning, sedimentering, filtrering eller …