För ett år sedan packade vi ner våra liv i lådor och sa hej då till ett hem som hade sett oss växa, förändras och ta nya steg. Flytten var ett beslut som mognat under flera månader. Det handlade inte om kvadratmeter eller bostadsmarknadens nycker. Det handlade om något annat: att komma närmare det som är viktigt.
Vi valde att flytta hem – tillbaka till platsen där allting började, där vi så att säga sätter upp våra billboards. Barndomens gator låg kvar, och trots att mycket var sig likt, kändes allt ändå annorlunda. Det var en annan vardag vi återvände till, en annan blick vi såg platsen med. Samtidigt var det inte helt utan överraskningar.
Under det första halvåret handlade mycket om att anpassa sig. Inte bara till tempot, som är något långsammare här, utan till de faktiska förutsättningarna. Det där huset vi föreställt oss som ett färdigt hem visade sig behöva mer omsorg än vi trott. Inte dramatiskt, men tillräckligt för att påminna oss om att drömmen om att flytta hem sällan är helt problemfri.
Vi började märka detaljer. Köket var daterat, ventilationen fungerade inte optimalt, och eldragningarna – ja, de hade nog några decennier på nacken. Det är sådant man kanske inte tänker på när man står där och ser solljuset flöda in genom fönstret första gången. Men det är också sådant som långsamt påverkar hur man faktiskt lever i sitt hem.
Vi valde att ta tag i en sak i taget. Inget stort eller överdrivet, inga företagslån – bara nödvändiga uppdateringar som gjorde vardagen lite enklare och säkrare. Det handlade inte om att förvandla huset till något nytt, utan om att se till att det fungerade som det skulle. Att renovera blev inte ett projekt i sig, utan en naturlig del av att leva här.
Att flytta hem är för många en längtan efter enkelhet, efter närhet till natur, familj och minnen. Men det är också en insikt om att det gamla och invanda ofta kräver ett nytt ansvar. Hus som stått i många år behöver tas om hand. Inte för att de är dåliga, utan för att tiden gör sitt. Det gäller både de fysiska strukturerna och sättet vi förhåller oss till dem.
Vi har fått en ny respekt för det arbete som krävs för att skapa ett fungerande hem. Det är inte alltid synligt, och det får sällan samma uppmärksamhet som ett nybyggt kök eller ett nyrenoverat badrum. Men det är avgörande. När vi berättar om vår flytt är det ofta de praktiska detaljerna som folk vill höra om. Hur lång tid tog det innan ni kände er hemma? Vad ångrar ni? Skulle ni göra det igen?
Och ja, vi skulle göra det igen. Trots att vi har lagt timmar på att täta fönster, byta ut gamla ledningar och måla om slitna väggar. Det är ett pris vi gärna betalar för att få leva nära det som känns äkta och meningsfullt.
Ibland får vi frågan om vi inte saknar det bekväma. Att bo i en stad där allt är nytt, där man kan promenera till sin lokala smyckesbutik, där ingenting behöver fixas och där man kan ringa en fastighetsskötare när något går sönder. Svaret är inte enkelt. Det finns definitivt något bekvämt i att slippa fundera på dränering eller takpannor. Men det finns också ett värde i att bygga upp något själv. Att känna att man förvaltar något som bär historia – och att man gör det på sitt sätt.
Det är lätt att romantisera tanken på att flytta hem. Sanningen är att det innebär förändringar, både små och stora. Man får konfrontera det som inte längre fungerar och bestämma sig för vad som är värt att bevara – och vad som behöver förnyas.
I slutändan är det kanske just den balansen som är nyckeln. Mellan det gamla och det nya. Mellan det som varit och det man vill skapa. Och ibland är …